Inget blir någonsin som man tänkt sig.
Fast samtidigt
blir allting alltid som man tänkt sig.

Surprise me

smäll mig på käften

nu.

Missförstår och vilseleder
på en och samma gång.

Men jag vilseleder inte bara andra
och jag missförstår inte bara
dom runt omkring

det gäller mig
också.

 

Men
om man ska vara ofösrtåndig och naiv,
när ska man då vara det om inte nu?

Vissa tycker jag är pinsam
men är det inte värre att vara det
när man är äldre?

Just nu faller inga giljotiner
från sovrumstaket

inga rosor regnar heller

allt känns oförskämt vanligt.


Hur livar man upp vardagen?
Tiotopptips
mottages tacksamt.

Adress:
Slentrian
Box 33526
Ljusbeige
RUTIN

Märk kuvertet
"trött på alla"

 

Men jag v i l l inte
ångra
mer saker.

Om man ångrar när man är ung
vad gör man då om
sisådär
s j u t t i o
år?

Eller, jag ska inte vara så hoppfull
jag kanske dör inatt.

Eller?

Imorse vaknade jag med ett ryck (imorse har numera blivit runt lunchtid sen lov och bekantskaper utan dygnsrytmer blivit vanligt)

Helt kallsvetti och yr scannade jag av rummet som om jag letade efter någon ellet något och den påtagliga frånvaron av det jag så vansinnigt saknade skrämmde mig.

 

Som den sista prissen hemvinglandes från efterfesten. Festen är slut, det är dags att gå hem. Vännerna som alltid fanns där, glada och inspirerande har gått hem. Stämmningen av lycka och lättja har övertagits av ångest, framtidspanik och måsten. Var hör jag hemma? Vet verkligen med mig att det inte är här, men på något sätt har jag blivit fegare med åren. För bara en tid sen, slängde jag mig blint ut i världen, modig och stark. Var tog den emma vägen?

 

I told you I was trouble..

 

På samma gång som jag längtar efter en trygg vardag med fasta rutiner, törstar jag efter nya äventyr och på samma gång som jag längtar efter närhet och kärlek är jag skräckslagen av att bli som dem eller som den jag var i tidigare förhållanden.. ensam är stark sa pappa alltid till mig.. varför är jag då så vansinnigt klen och ambivalent.. idag kan jag stå flera minuter vid schampoo-hyllan och pusta tills jag nästan svimmar eftersom alla val är för stora.

 

Jag låter vansinnigt cynisk och deppig, låt mig poängtera att jag faktiskt mår bättre än förr, fast på andra plan. Prioriterar helt annorlunda idag. Jag kommer lixom sist i ledet. Vill ha hem min far, så som han var förr. Vill se min syster le och umgås med min mor i tjugo minuter utan att få spel. Har jag då inte vuxit upp, lite iaf?

 

Har gett mig själv en deadline.. ett datum då jag ska ha bestämt mig för vad jag ska göra, var jag ska ta vägen och om jag ska släppa garden och ge det en chans..

 

Det är du själv! Ditt eget fel! Du ska då alltid vara missnöjd.

Det var min föbannelse. Den skulle följa mig hela livet. Som om ett elakt troll hade döpt mig då jag var barn medan min mor tynade bort och dog utan att veta om det; trollet knäppte med fingrarna och det förgiftade vattnet stänkte ut över min panna.

”Jag döper dig i den ständiga längtans,
i det ständiga sökandets och i den
ständiga otillfresdsställelsen namn, amen!”