*taget ur dagbok*

Carl Berners Plass, Oslo 1 november 2007

Sitter nu med ytterligare en ny bok. Undrar vad som kommer att fylla alla desa, nu, tomma sidor. Har nu bott här i tre veckor men det känns mycket mycket längre. Norge tid är +1 timme.. på varje halvtimme. L har redan hunnit skaffa en lägenhet med bror och vän och åkt tillbaka till Sverige för att arbeta på någon julshows-turné tills sent i dec. Lagom kul.

I morse under 7.30 rushen, stod jag u rulltrappan påväg upp ur T-banan. Givetvis stod jag tryckt åt höger, eftersom sena och viktiga människor måste kunna springa förbi. (en av de outtalade lagarna i storstäder). Det var kö till att kliva på de rullande evigherstrapporna och alla människor såg lixom pausade, nästan automatiserade ut. Ett rullband fullproppat med myror påväg till stacken. Det finns två olika trappor att välja mellen och det är precis som under körskoletiden. Man måste planera sin färd för att så effektivt som möjligt nå sitt mål . För tänk om du hade tagit massbandet till vänster för att sen veja och försöka skifta över till högerfilen, in i folkmyllret? du hade åtminstonne tappat 5 sekunder och lätt gjort 10 personer svinförbannade.

Väl ute ur de underjordiska gångarna möter jag en len, manipulerande kvinnlig röst, som talar om en fuktighetsgivande ansiktrcreme från självaste fjordarna i nordnorge. Jag ser hennes ansikte på vad för mig liknar en gigantisk biografduk i entrén till ett massivt 5 våningshus, ämnat för högpriskonsumtion. Ironiskt nog snubblar jag över tre smutsiga, frusna, illa klädda, skakande mäniskor som ber mig om växel. ”no endast åttehundreosyv kronor” säger kvinnan hjärntvättande...

”jag planka t-banan till jobbet för jag är pank” tänkte jag skakandes på huvudet med en klump i magen.

Det är först i massan du inser hur ensam du egentligen är